Foto: Amnesty Sverige

Ett uttalande om gruvor och urfolksrätten, 20 januari 2022, från Naturskyddsföreningen Norrbotten, Amnesty Sverige, Amnesty Sápmi, Civil Rights Defenders och Fältbiologerna.

Det här med kärlek är ju väldigt subjektivt. Kärlek är sällan något vi som arbetar med mänskliga rättigheter och miljö har anledning att kommentera, än mindre ifrågasätta. Alla har vi rätt att älska vad och vem vi vill. Men när Sveriges nya näringsminister, Karl-Petter Thorwaldsson, en av sina första dagar på jobbet, utbrister att han – och hela socialdemokratin, låter han förstå – ÄLSKAR gruvor, ja då höjs ett och annat ögonbryn i människorätts-Sverige. Och där måste vi kliva in i debatten. För när föremålet för de heta känslorna är gruvindustrin, och när mineralfyndigheterna återfinns i Sápmi, finns ett urfolksrättsligt regelverk som måste följas.

I går, den 19 januari, gick tiden ut för samebyarna att yttra sig om järnmalmsgruvan i Gállok, och inom ett par veckor förväntas regeringen fatta beslut. Om gruvan i Gállok blir verklighet kommer den att skära av renbetesmarkerna för Jåhkågasska och Sirges samebyar och sannolikt omöjliggöra renskötseln i området. Då förstör den stora delar av den samiska kulturen där. Även andra samebyar skulle påverkas starkt. Och det är anledningen till att vi påminner om urfolksrättens existens och relevans just nu.

Men urfolksrätten är också central för grafitfyndigheten i Vittangi där en gruva allvarligt skulle påverka renskötseln för inte färre än fem samebyar. Och för den planerade nickelgruvan i Vapsten där de tänkta dagbrotten skulle skada lavbetesmarken och skära av centrala flyttvägar för renarna. Även många andra gruvprocesser pågår i Sápmi, inte minst i Kiruna/Malmfälten där trycket på samebyarna bara ökar. Sverige har fått internationell kritik, om och om igen, för kränkningar av de internationellt bindande urfolksrättsliga förpliktelserna. Kränkningar sker i synnerhet i samband med naturresursutvinning – framförallt men inte enbart kopplad till gruvnäringen – på samiska traditionella marker, avgörande för samisk kultur och samiska näringar.

Det handlar inte om ett “intresse” – rennäringen – som kan vägas mot andra “intressen” – arbetstillfällen, mineralutvinning, ekonomi, vilket regeringen och myndigheterna ofta hävdar i gruvärenden. Det handlar om att respektera Sveriges urfolks grundläggande mänskliga rättigheter. Inte minst gäller det att ta på allvar urfolksrättens krav på fritt och informerat förhandssamtycke, FPIC, såväl i minerallagstiftningen som i gruvpraktiken. FPIC är inte detsamma som ett veto, vilket den svenska regeringen återkommande hävdat. Men det är en princip som innebär att samiskt inflytande måste säkras genom hela processen, och om ett beslut ska fattas som går emot de samiska rättigheterna måste detta motiveras mycket, mycket väl för att vara urfolksrättsligt godtagbart. Gäller det stora och oåterkalleliga ingrepp på traditionell mark som allvarligt hotar urfolkets kultur, ja då, enligt FN:s expertorgan EMRIP, kan FPIC innebära att ingreppet inte får ske.

FN:s dåvarande särskilda rapportör för urfolksfrågor, James Anaya, publicerade 2011 en rapport om hur såväl urfolksrättigheter som miljö påverkas av utvinningsindustrin. I rapporten konstaterar han att kränkningar av urfolks rätt till mark, kultur och självbestämmande kränks regelmässigt över hela världen till följd av gruvindustrin och annan naturresursutvinning. Han uttalar att krafttag måste tas för att skärpa regelverken, övervaka att de följs och, inte minst, ge urfolken mycket större inflytande över processer där utvinning av naturresurser planeras. FN-rapportörens slutsatser och rekommendationer bör studeras noggrant av en minister som säger sig älska gruvor.

Det borde räcka med att internationella experter och människorättsorgan om och om igen riktar kritik mot Sverige och med emfas understryker att den svenska tolkningen av urfolksrätten inte håller, i synnerhet inte i fråga om mineralutvinning. Men även inhemska auktoriteter konstaterar samma sak. I den uppmärksammade Girjasdomen från januari 2020 uttalade Högsta domstolen att “vid tillämpningen av nationell lagstiftning [ska] vederbörlig hänsyn tas till urfolks sedvänjor och sedvanerätt”. Detta följer av artikel 8.1 i ILO:s konvention nr 169 som, även om den inte ratificerats av Sverige, “i denna del [får] anses ge uttryck för en allmän folkrättslig princip”. HD underströk också att Sverige i sin lagtillämpning måste ta hänsyn till FN:s deklaration om urfolks rättigheter. Detta betyder, enligt domstolen, att om det utgör en förutsättning för vidmakthållandet av den samiska kulturen kan det vara nödvändigt att tillförsäkra samiska grupper fortsatt tillgång till mark som de traditionellt har brukat.

I Gállok, Vittangi, Vapsten och flera andra områden i Sápmi är fortsatt tillgång till de aktuella renbetesmarkerna en sådan förutsättning.
Det har gått 14 år sedan 2007 när den svenska regeringen inför FN utfärdade sin röstförklaring om att kollektiva rättigheter alltid underordnas individuella rättigheter och att FPIC aldrig innebär kollektiv vetorätt. Under den tiden har urfolksrätten utvecklats. Det har FN understrukit gång på gång. Och det har Sveriges högsta domstol begripit. Nu är frågan: hur mycket har Sveriges regering hängt med i svängarna?

Ett obestritt faktum, i alla gruvärenden, är att när de berörda markerna ligger i Sápmi måste de urfolksrättsliga principerna, inte minst den om FPIC, genomsyra tillämpningen av minerallagen, miljöbalken och andra relevanta regelverk. Nu ligger ett beslutsunderlag om gruvan i Gállok på bordet. Du behöver inte älska urfolksfrågorna, Karl-Petter Thorwaldsson. Men visa oss att vi kan lita på att du respekterar det folkrättsliga regelverket.

Anna Johansson, t.f generalsekreterare Amnesty International Sverige
Johanna Westeson, sakkunnig i diskrimineringsfrågor Amnesty International Sverige
Erik Törnlund, ordförande Amnesty Sápmi
John Stauffer, chefsjurist Civil Rights Defenders
Leo Rudberg, ordförande Fältbiologerna
Marcus Lidström, ordförande Naturskyddsföreningen Norrbotten