Messaure-modellen mot miljön

Vilken fantastisk tillväxt! Plötsligt fanns ett nytt samhälle på Norrbottenskartan, och allt var modernt. Förutom bostadskvarteren byggdes raskt affärer, skola, kyrka och biograf. Den monumentala älven hade tidigare flutit förbi till knappast någon nytta, men nu fick tusentals arbete med att dämma och bygga ut den för kraftproduktion. Messaure blev ett modellsamhälle, anlagt på 50-talet och expanderade till 70-talet. Som mest fanns där 3000 invånare. Ett samhälle med liknande historia var Harsprånget med 2000 invånare, men det fanns flera samhällen med kort livslängd för vattenkraftutbyggnaden. Som lovade en ljus framtid åt Norrbotten?Detta såg ut att vara rätt modell för Norrbottens framtid: Ta en naturresurs – i detta fall det strömmande vattnets kraft. Gör upp en plan för hur den ska exploateras till sista droppen – i detta fall damm på damm på damm. Då kommer människor, arbete, rikedomar och utveckling att strömma till länet. Investera och gör allting grundligt och omfattande. Låt inget bromsa, hindra, störa eller begränsa insatserna.

Exploateringen av Lule älv för vattenkraft var på väg att bli nästan total, från havet mot källorna, innan Freden i Sarek satte punkt 1961. Mycket sent fastställdes vad som skulle förbli orört. De kraftbyggen som redan var igång eller accepterades, fortsatte tills utbyggnaden var klar. Men av älvens fiskpopulation fanns sedan bara kvar en spillra, de tidigare biologiskt rika stränderna var tömda på liv, styrda av korttidsregleringar. Messaure var ett samhälle som konstruerades vid exploateringen. En modell för Norrbottens utveckling genom exploatering av dess natur.

Idag finns ingenting kvar av samhället Messaure, utom minnena. Bostäderna, skolan, biografen, affärerna… allt är rivet och utplånat långt innan 1980-talet var passerat. Samhället behövdes inte längre när utbyggnaden av vattenkraften var fullföljd. De som växte upp där arrangerar återträffar för att kunna återvända till gemensamma minnen av det som inte kunde finnas kvar. Syftet med orten var bara snabbast möjliga ianspråktagande av en naturresurs – inte bestående hållbar lokal utveckling. Beslutsfattarna tillmätte inte naturen något värde att värna, utan såg bara en resurs att exploatera. Maximerad vinst och elektricitet för utveckling på annat håll har uppnåtts.

Ska vi dra några slutsatser? Kanske att exploatering av naturresurser inte nödvändigtvis leder till god ekonomisk utveckling och arbetstillfällen på orten. Kanske att det finns skäl att vara skeptisk när exploatörer i någon bransch – det må vara vattenkraft, skogsindustri, uranbrytning, atomavfallsförvaring, torvbrytning eller annat – lovar en gyllene framtid om man får tillstånd att utan miljörestriktioner gå lös på sitt köttben. Kanske att exploateringen i värsta fall inte ger orten några ekonomiska intäkter värda att nämnas, medan förödelsen av naturen blir en bestående förlust för framtiden. Det Jokkmokk får från vattenkraften idag är ynkligt lite, men man har för all överskådlig tid förlorat fritt strömmande vatten.

Utan tvivel behöver vi bruka naturens resurser för vårt välstånd, men frågan är hur. Att lära känna naturens gränser och tröskelvärden, respektera dem och hålla verksamheten inom de ramarna måste vara första steget. Lokal och smartare vidareförädling är en komponent. Länder som bara levererar råvaror är inte rika, länder som levererar mobiltelefoner är rikare. Om verksamheter kontrolleras och ger avkastning lokalt med alla intressen representerade, bör risken vara mindre för omfattande och förhastade mastodontingrepp som sänker livskvaliteten lokalt. Ett problem är att många kommunpolitiker verkar vara förbländade av föreställningar om snabba cash och ett avgörande utvecklingssprång om man bara offrar miljön.

Trots att vi sett vad som hände med Messaure kommer olika bolag, branschföreträdare, PR-konsulter, och mediasmarta reklamnissar att envist, högljutt och kraftfullt, eller inställsamt, förstående och insmickrande om det behövs, att mata fram budskapet att exploatering av alla tänkbara naturresurser – uran, torvrika våtmarker, urskog, vattendrag – är nödvändigt för en påstått oundgänglig ekonomisk tillväxt … och ge sken av att det är lösningen för bygdens och Norrbottens utveckling.

Då är det viktigt att ha upptäckt och avslöjat Messaure-Modellen Mot Miljön, så att vi inte blir bortspelade med försäkringar om bestående utveckling. Då kan vi visa andra att det inte finns garantier för utveckling om vi offrar miljön. Men att offrad natur sällan går att återfå.

Krönika av Lars Andersson, 31/7 2010