Luleå stifts avverkning i Rutvik, Luleå. Foto: Marcus Weestberg

Luleå stifts syn på sina skogstillgångar är en samvetsfråga såväl som en förtroendefråga, skriver Marie Persson, ordförande Naturskyddsföreningen Norrbotten och David Häggblad, ordförande Naturskyddsföreningen Västerbotten.

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsförvaltare. I egenskap av sin storlek, men framför allt så som andlig institution, har kyrkan ett stort ansvar för hur den förhåller sig till sin skog, till naturen – till skapelsen.

Svenska kyrkans skogsinnehav, Prästlönetillgångarna (PLT), förvaltas i stiftelseform och tekniskt sett äger dessa tillgångar sig själva, med stiften som förvaltare. I praktiken är det därför stiften som äger bestämmanderätt över hur skogstillgångarna förvaltas. Luleå stift inbegriper församlingar i Norrbottens och Västerbottens län, och den 17–18 maj sammanträder Luleå stiftsfullmäktige.

Inför sammanträdet har flera motioner angående skogsförvaltningen inkommit. En av dessa motioner föreslår att stiftets sista kontinuitetsskogar – skog som aldrig blivit kalavverkad – ska skyddas från avverkning.

Vi i Naturskyddsföreningen är övertygade om att ett hållbart framtida skogsbruk kräver att trakthyggesbruket så som det bedrivs idag ersätts av ett mer naturnära skogsbruk, på bred front. Men med tanke på den akuta situationen för naturlivet i de svenska skogarna idag krävs det också snabba nödlösningar. Därför ser vi med glädje och tillförsikt på motionen om att skydda de få kvarvarande kontinuitetsskogarna inom Luleå stift.

Vi utgår från vetenskap och därför har vi respekt för att det råder delade meningar inom vetenskapen om hur skogens nytta som kolsänka maximeras. Trakthyggesbruket har försvarats på den grunden. Däremot råder det inga tvivel om trakthyggesbrukets förödande inverkan på den biologiska mångfalden i skogen och den drastiska minskning av livsmiljöer som det åsamkat den svenska skogens rika naturliv.

När Skogsstyrelsen ska sammanfatta sin fördjupade utvärdering av miljömålet ”Levande skogar” från 2023 låter det så här: ”Miljökvalitetsmålet Levande skogar är inte uppnått och kommer inte kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Utvecklingen i miljön är negativ.”

I de skogar som redan kalavverkats är skadan redan skedd. Att reformera det svenska skogsbruket blir en svår utmaning. Men för de små spillror av kontinuitetsskog som ännu ligger i landskapet som öar av liv i en biologisk öken är lösningen busenkel: de måste låtas stå kvar. För en organisation som Svenska kyrkan, med uttalade ambitioner om miljöföredöme, är det lågt hängande frukt. Miljönyttan vore å andra sidan enorm.

Luleå stiftsfullmäktige har den 17–18 maj en ypperlig chans att visa mod och krismedvetenhet. I Svenska kyrkans egen ”Skogsskötsel- och miljöpolicy” står det att ”Stiftens skogsbruk ska bidra till att skogens biologiska mångfald bevaras [och] att skogsekosystemens funktioner säkras …”. Luleå stifts syn på sina skogstillgångar är en samvetsfråga såväl som en förtroendefråga.

Marie Persson
Ordförande Naturskyddsföreningen Norrbotten

David Häggblad
Ordförande Naturskyddsföreningen Västerbotten