Ofta får Naturskyddsföreningen beröm. Vår förening lyfts fram i olika sammanhang och hyllas för värnet av vår livsmiljö och för att vi räddat fina naturområden. Föreningen har hyllats för sin betydelse för opinionsbildningen för miljön, och för att ha mycket högt förtroende i samhället.
Ibland kan det bli lite lustigt, när någon part vill kritisera oss. Det händer att meningsmotståndare känner sej tvungna att uttrycka beröm för Naturskyddsföreningen, som därefter följs av påståenden om att nuvarande representanter gått för långt, övergivit sina grunder, överdriver eller påstås göra fel på något annat sätt, Det är intressant att man vill undvika att profilera sej som motståndare till Naturskyddsföreningen.
Vår viktigaste utmaning lokalt och regionalt i Naturskyddsföreningen när vi ska värna miljön, kanske är att stå emot lokala ekonomiska intressen. Att stå emot optimistiska exploaterings- och tillväxtplaner som alla medborgare förutsätts bejubla, då planerna förväntas medföra arbetstillfällen och växande ekonomi. Naturen förstörs och initiativtagarna blir rika. Att stå emot det. Och stå fast. Klarar vi det?
Skogscertifieringen FSC, som föreningen tack och lov har lämnat sedan ett par år, hade en inbyggd funktion som öppnade för lokal förhandling. I ett län en bra bit söderut, men ändå med fjällnära skog, satte sej naturskyddsrepresentanter i en förhandlingsgrupp med skogsbruket, för att anpassa FSC- reglerna lokalt. Hur naturskyddsrepresentanterna tänkte vet jag inte. I vart fall gick man skogsbruket en bit till mötes, och plötsligt var FSC-tillämpningen förändrad så det gick an att avverka fjällnära gammelskogar. En eftergift i länet, som inte gick att återställa.
För egen del blev jag flera år tidigare indragen i en förhandling då Fastighetsverket på riksnivå tog initiativ för att få avverka i fjällnära skog. Fältbiologernas representant och jag stod fast emot kalhyggesbruk i fjällnära skog. Efter ett par möten slutade förhandlingsledaren kalla oss, utan förklaring, och Fastighetsverket misslyckades att få sin vilja igenom.
LKAB är måna om att ha ett gott miljöanseende. Vad man verkligen gör är inte lika viktigt som anseendet. I somras 2014 övervägde Naturskyddsföreningen i Kiruna och i Norrbottens län att till högsta domstolen överklaga mark- och miljööverdomstolens tillstånd till LKAB att begrava en artrik urskog under sprängstensmassor. Då kontaktade LKAB en lokal naturskyddare och undrade om vi inte ville avtala om något stöd till vår verksamhet. Vi kände till att andra som fick stöd inte gick ut med kritik. Vi tog inte emot något stöd från LKAB, och vi protesterar mot LKAB:s plan att förstöra urskogen.
Politikerna i Norrbotten har tävlat om att montera ner strandskyddet och påskynda privatisering och bebyggelse av stränderna som fått skydd i lagen för att vara fortsatt tillgängliga för friluftslivet och goda livsmiljöer för fauna och flora. Det har varit – och är – en prövning för naturskyddare hålla fast vid strandskyddet och att inte falla till föga.
I ännu högre grad prövas vår integritet när det gäller bilismen. Det är helt avgörande att vi avvärjer den klimatkris som hotar slå ut väsentliga delar av naturens funktioner och återhämtningsförmåga, och även slå ut förutsättningarna för dagens mänskliga samhälle. Då gäller det att våga tala om att bensin och diesel ska bort, även om man inte blir populär bland privatpersoner, företag och politiker.
Tänk ett bolag som har fått vitsord från Naturskyddsföreningen. Man skulle gärna lyfta fram oss och berömma sej för att vi rekommenderat dem. Men när vi på solid faktagrund kritiserar ett bolag och kräver skärpning för miljöns skull, då blir vi skällda för att vara oseriösa, verklighetsfrånvända, extremister och vem vet vad.
Som en ideell förening med begränsat antal aktiva så är det nog så att de envisa aktiva medlemmarna är beredda att stå på sej eftersom de brinner för natur och miljö. De förväntar sej ingen ekonomisk fördel, deras motiv är kärleken till naturen.
När föreningen fått god ekonomi och blivit inflytelserik lockas kanske personer med andra huvudsakliga intressen. Alla sätter inte miljön främst. Det kan bli intressant av andra skäl att vara med i föreningen, kanske ger det möjligheter, eller i vart fall hägrar möjligheter om uppdrag, ersättning, arvoden, eller kanske helt enkelt en plats i rampljuset.
För dem som lockas av sådant är det inte intressant att visa motstånd mot ledande politiker, framgångsrika byggherrar, skogsbolagschefer och liknande. Det skulle ju innebära att ta konflikter med samhällets stöttepelare – en kuslig tanke för den som söker status. Tänk vilken dubbel bonus för en inflytelsefikande person att få en framträdande position i Naturskyddsföreningen och dessutom bli belönad av naturexploaterande bolag som tack för att ha neutraliserat motståndsrörelsen mot exploatering.
Så, för alla naturskyddare är det av stor betydelse att omsorgsfullt välja ut vilka som bäst representerar föreningen, så att värnet av natur och miljö kan fortsätta med beslutsamhet, Det vore tragiskt, om personer som sneglar på möjligheten att bli belönade, som vill vara inflytelserika bolag till lags, eller som vill slippa ta fajten mot kommunledningen och lokala ekonomiska intressen som hotar miljön, skulle ta över i föreningen.
Lars Andersson, ordförandekrönika 2014-12-17