Efter den björklövsfriska våren förklarade häggen (Prunus padus) med sin söta blomdoft att sommaren var här. Då den inte kom med tryckande värme och solgass fick vi som en gåva lite extra lång tid på oss att njuta av de vita blomklasarnas förtrollande väldoft. Den bäddar in gårdar och lövskogsbryn på kvällen när vinden stillnat. Men om man smög sej till skogs, förbi myrkanten, så blev man vid samma tid fångad i doftmolnet från andra vita blomflockar. Skvattram (Ledum palustre, eller numera har någon hittat på att kalla den Rhododendron tomentosum), fyller luften vid skogsmyren och runtomkring med sin syrliga, vassa och otämjda doft. Kanske den vittnar om vilda väsen och krafter som du inte har under kontroll.

En kväll nära stranden efter midsommar nådde en väldoftande bris min näsa. Det var en sommarljummen arom av kummarin, men det syntes inte till någon vanlig vårbrodd (Antoxanthum odoratum). Förvirrad började jag leta bland gräsen men fann snart nordmyskgräs (Hierochloë odorata ssp. arctica). Polackerna lägger besläktade strån, ”bisongräs”, som krydda i sin Zubrowka. Från en bastu en bit bort kom senare lukten av rök och ökade sommarkvällens stämning.

Sent en annan kväll var jag på cykeltur. På ett ställe längs vägen, i diket, som säkert skar ner i en skalgrusbank som havets vågor svallat mot stranden mer än tusen år sedan, stod tiotals, kanske hundratals ljusa spiror av den orkidé som förvirrande döpts till nattviol (Plathantera bifolia) som doftar starkt på natten. Den verkar inte hämmas av att nätterna här i norr är helt ljusa, så jag gissar att det är den stilla och fuktiga luften som ger blomman chansen att signalera sin närvaro – till något pollinerande fly förmodligen. Och samtidigt blir vi inhöljda i dess parfymtunga atmosfär. På dagen vandrade vi i granskogen och strax över den solbelysta mossan kryllade det av små blekskära dubbelklockor. Det var Linnéa (Linnéa borealis) som har en betydligt blygare men svagt söt doft, som känns tydligast när man lägger sej med näsan i mossan.

En skarpare men hemtrevlig lukt är tjärdoften. Jag har grundvallat träskidorna så de får stå och bli impregnerade med hjälp av solens strålar. Också tjäran är en naturdoft, vars karaktär berikats av bränningen. Tallen (Pinus sylvestris) blev begärlig för tjärbränning med sin ved rik på hartsämnen och eteriska terpener som skyddat trädet mot svampangrepp.

Mot slutet av sommaren kom ljungens (Calluna vulgaris) blommor med sin varma runda honungsdoft. Olika bär har mognat, och säsongen som tar vid bjuder i ännu högre grad på smaker av många slag. Ta för dej under skogsvandringen. Naturen bjuder oss alla!

Lars Andersson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbottens län