Krönika: Ordförande har ordet

Många miljösegrar har kommit ur civil olydnad. Naturskyddsföreningen tillämpar ändå inte denna metod. Föreningen varken genomför, organiserar, planerar eller förespråkar civil olydnad. Hur går detta ihop?

Filosofen och naturvetaren Henry David Thoreau som levde i USA i början av 1800-talet initierade denna metod för att påverka beslut i samhället. Han formulerade begreppet och skrev ner tankarna i skriften ”Om civil olydnad”. Han skrev också den tänkvärda filosofiska boken ”Skogsliv vid Walden”, fylld av reflektioner om människan och naturen, under ett år som självförsörjande vid en skogssjö,

Civil olydnad är att öppet och utan våld bryta mot en lag, eller vägra att följa ett myndighetsbeslut, och dessutom vara beredd att ta konsekvenserna av sin handling. Meningen är att uppmärksamma och bilda opinion mot något som hotar stora värden (t ex avverkning av en urskog). Detta sker både på platsen för händelsen, och genom att i domstol försvara sitt lagbrott. Utföraren är beredd att ta det straff domstolen utdömer, och exponeringen av detta straff är en del av opinionsbildningen. Målet är att starta en utveckling som kan leda till förändrade lagar och regler, så att det som var hotat skyddas.

Utgångspunkten är att visa och kräva respekt. Våld hör inte hemma i civil olydnad. Att använda våld innebär i motsats till civil olydnad ett godkännande av våld. Vinnare i det spelet blir den som har mest våldskapacitet, och inte den som har vinnande fredliga argument.

Civil olydnad praktiserades flitigt av de svarta medborgarrättskämparna i USA, från Rosa Parks till Martin Luther King. Därefter har det ofta tillämpats av miljörörelsen.

Striden om almarna i Kungsträdgården i Stockholm var kanske den första civila olydnadsaktionen för miljön här i landet. Världens långvarigaste civila olydnadsaktion har faktiskt utspelats i Sverige. Den syftade till att värna miljön och lyckades helt på fredlig väg, och med åtskilliga människor involverade. Det var aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll i Dalsland som höll vakt på från 1980 till år 2000 mot ett planerat avfallslager för radioaktivt kärnavfall. I Norrbotten är segern över giftbesprutningen av skogen vid Aapua på 1980-talet värd att nämnas. Vi fick höra föredrag om det på Naturskyddsföreningens 100-årsjubileum i Luleå. Just skogsbesprutningarna på 1970- och 80-talen stred mot människors ansvarskänsla för naturen, och många civila olydnadsaktioner över landet ledde till att skogsbesprutningarna med hormoslyr (fenoxisyror) upphörde.

Många av oss kommer också ihåg blockaden mot avverkning av Sörfligget, Valvträskbornas kära skog. Den aktionen lyckades inte. Herman Sundqvist anförde Sveaskog och blev därefter skogschef. Bolaget lät polisen, i stort antal och beväpnade, komma och driva bort de fredliga skogsvännerna. Sveaskog hade hårdnackat beslutat att till varje pris avverka skogen, istället för att förhandla fram en konstruktiv lösning som kunde varit positiv för både byborna och skogsbruket. Ett mera aktuellt fall är Ojnareskogen på Gotland, som räddades tillfälligt från avverkning genom civil olydnad av Fältbiologer och ortsbor, och efter pågående rättsprocess har chansen att få skydd som nationalpark. Även under hotet om gruva vid Kallak användes civil olydnad.

Varför ska då inte Naturskyddsföreningen använda civil olydnad? Därför att det är olagligt helt enkelt. Föreningens förtroendevalda har ett ansvar mot alla sina medlemmar att sköta verksamheten på ett lagligt sätt, så att vi inte hamnar i klammeri med rättvisan. Dessutom är grunden för civil olydnad individens beslut och ansvar för följderna. En organisation som beslutar om detta ovanför medlemmarnas huvuden berövar medlemmarna inflytandet och missbrukar sin makt.

Det är en belastning om naturskyddare har civil olydnad som första tanke när ett miljöhot dyker upp. Om en del naturskyddare tycker att civil olydnad är en övertygande metod för att öppet protestera, och vara beredd att ta sitt straff för att i domstol och media kunna ifrågasätta miljöförstöring, så konstaterar andra naturskyddare att de inte är beredda att bryta lagen, och inte ska behöva känna en press att begå civil olydnad. Dessutom kan en tankemässig fixering vid civil olydnad vara ett hinder och blockera kreativiteten, när en som mest behöver kunna lansera vinnande former för protester som många kan delta i utan att riskera bryta lagen.

Snart är det dags igen. Schaktmaskinerna rullar fram för att bryta en ny gruva. Bombplanen dånar genom skyn mot fjällen. Skördarmaskinerna gapar hungrigt över urskogen. Då kommer röster att höjas för att Naturskyddsföreningen ska verkställa blockader och samarbeta med organisationer som praktiserar civil olydnad. Samtidigt höjs röster för att vi ska ta avstånd från olagliga aktioner som andra genomför. Andra, som vi inte har ansvar för. Föreningen har inte heller ansvar för hur medlemmar, i egenskap av privatpersoner väljer att göra. En del kanske medverkar i civil olydnad medan andra kritiserar det. Naturskyddsföreningen kan protestera på laglig väg mot samma gruva som civil-olydnadsaktivister blockerar, men utan att stödja blockaden.

Företrädare för Naturskyddsföreningen har varken mandat att ta avstånd från civil olydnad eller att förespråka det. Metoden berörs inte av stadgarna eller verksamhetsriktlinjerna, och utan ställningstagande i stadgar eller policy så har föreningen ingen uppfattning.

Men var och en av våra medlemmar tar själv ställning till hur den ställer sej som individ. På samma sätt som när det gäller försvarspolitik, nykterhet, abort, religion och annat utanför vår verksamhet. Det är inte föreningens sak att ta ställning i dessa frågor, men varje medlem har sin uppfattning.

Lars Andersson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbottens län 2015-03-01