Krönika: Ordförande har ordet
Vi har alla sett plakaten ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. För en del är det en ironi som visar på prylsamlandets, habegärets och tillväxthetsens vansinne. Vi naturskyddare ser att det driver på överkonsumtionen på vår enda planet. För andra verkar det vara en uppskattad metafor för meningen med livet.

Men frågan är om det blir bättre om vi försöker vända på valspråket:

Den som utplånar sej själv först vinner… ?

Om vi sätter som mål att vara puritaner, med målet att var och en av oss ska ha så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt. Vad blir konsekvensen? Ska vi tävla i att knappt märkas? Det blir i så fall en tävlan i självutplåning, med högsta målet att dö så snart som möjligt. Vem skulle vinna på om miljörörelsens medlemmar hade som mål att försvinna?

Änok – vi vann på att vi ställde oss i vägen för avverkning, genom att överklaga Skogsstyrelsens beslut.

Stora segrar för miljön har nåtts under åren. Försurande regn från Polen, Storbritannien och Tyskland gjorde ett 10 000-tal svenska sjöar fiskdöda, men de sura regnen har stoppats. Freoner från sprayflaskor och kylskåp höll på att utplåna det skyddande ozonlagret, men internationella avtal tog bort freonerna. Skogsbesprutningarna stoppades. Råneälven räddades. Kärnkraftverket i Barsebäck stängdes. Här var det inte enskilda miljövänner som satt hemma och svalt. Det var folk som gick i vägen. Tillsammans.

Det vore bekvämt för skogsbolagsdirektörer, kärnkraftsbossar, gruvchefer och deras gelikar om vi satt hemma och slog varandra i huvudet med att ”jag är resurssnålare än dej”, istället för att gå ut och skaffa energi att stå i vägen. En kan inte lösa ett problem som angår alla, genom att tillintetgöra sej. Och om vi ska orka stå i vägen behöver vi fylla på vår energi. Hur vi vill göra det varierar lite olika mellan oss.

Det är inget mål att avstå från att bada bastu (även fast det skulle spara tusentals björkar om alla snabbduschade istället), inget mål att avstå från bilresor till avlägsna gammelskogar för upplevelser och inventeringar, och inget mål att avstå från te och kaffe för att njutningsdrycker kräver stora ytor odlingsmark.

Det har ett pedagogiskt värde att visa genom egna handlingar hur man kan minska belastningen på miljön (cykla, välja KRAV-mat, installera sol-el och så vidare beroende på var och ens förutsättningar). Men det är viktigt att det framgår att det är ett medel, och inte målet. De riktigt miljöfarliga sakerna – som jätteräkor, flaskvatten och klorin -förtjänar att bojkottas. Även i dessa fall med målet att uppnå ändrade beslut, ny politik och lagstiftning.

Omställningen till ekologisk hållbarhet är en politisk fråga. Inte en fråga om individen som föredöme. Vi har all anledning att se upp för egenförträfflighet: ”Eftersom jag själv har ställt om mitt liv så har miljöförstöringen inte med mej att göra”. Med den inställningen sviks den avgörande, gemensamma kampen för att ställa om samhället. Vi ska också se upp för att ha idoliserade personer som rättesnören, för vad händer när de inte håller måttet? Att hylla handlingarna och det gemensamma arbetet är stabilare.

Framtidens största miljövinnare? Polly Higgins vill ställa sej i vägen för ecocide.

Ett annat misstag, är att tro att vägen framåt är att alla ska bli goda, så att vi till sist får en god värld. Det är inte så utveckling sker. Alla blir inte goda. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas skurkar, bedragare och plundrare. Avgörande är vilka regelverk vi har. Rökningsförbudet på restauranger åstadkoms inte genom att alla slutade röka. Bilbälteslagen kom inte genom att alla valde bältet. Naturreservaten kom inte genom att skogsbolagen avstod från att avverka. Alla är inte överens, utan nya regler har införts. Det avgörande har varit opinion och politiskt läge för att få igenom nya regelverk.

Det här fick vi en inblick i under Polly Higgins föredrag om ”Ecocide” och den följande workshopen i Umeå i mars http://eradicatingecocide.com/ . Kärnan är att vid kriminalisering kan inte miljöskadan uppvägas av ekonomisk nytta. Och om det blir en internationell lag mot ”ecocide”, så kommer nationella lagar att underordnas den. ”En lag att binda de andra lagarna”, associerade någon fritt till Sagan om ringen.

Det är viktigt att vara medveten om att intressen står emot varandra, och att motstående intressens kamp driver historien framåt. Då är det avgörande vilket intresse som segrar. Inte om du använt mindre ström än din granne.

Den som har stått mest i vägen vinner!

Eller den som vandrar i mål tillsammans med andra. Men först efter att man tagit plats på vägen.

Lars Andersson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbottens län 2015-04-02