I Kvikkjokk når man vägs ände. Vidderna tar vid. Där ligger porten till världsarvet Laponia, med nationalparkerna Sarek och Padjelanta. Uppströms Kvikkjokk meandrar Kamajokk vackert genom Änokdeltat. Omgivande barrskogar är uråldriga och når vidsträckt upp mot fjällens sluttningar in i de skyddade områdena, utan avbrott. Det är sällsynt att få se ett så osårat landskap i vår tid i Sverige. Men snart kan den oändliga skogen komma att brytas av två kalhyggen mitt i Änokdeltat efter Skogsstyrelsens beslut den 28 januari 2011. Även skyddet för fjällnära skog har nu nått vägs ände.

Skogen runt om Änokdeltat har skyddats utifrån sina naturvärden, men när länsstyrelsen för flera år sedan behandlade frågan om reservatsbildning på privatägd mark i Änokdeltat stötte man på motstånd, och gav vika. Skyddet begränsades till naturreservatet Kamajokk.

Den avverkningshotade skogen i Änokdeltat har inventerats av skogskunniga från Naturskyddsföreningen, Skydda Skogen och Fältbiologerna. Alla har konstaterat att skogen är urskogsartad och mycket skyddsvärd. Länsstyrelsens sakkunniga har meddelat att skogen i fråga är av väsentlig betydelse för naturvården. Skogsstyrelsens lokala tjänsteman har redovisat att av de 55 hektar som avverkningsanmälts är 51 hektar nyckelbiotop.

Skogsvårdslagens första paragraf, portalparagrafen, slår fast att skog är en nationell tillgång och att produktion och miljö ska väga lika tungt. Detta har sedan skogsvårdslagen beslutades av riksdagen 1993 varit ledstjärna i hela skogspolitiken och i skogsstyrelsens verksamhet. Skyddet för fjällnära skogar regleras i skogsvådslagens § 15 – 19. Avverkning får ske endast om markägaren sökt och fått skogsstyrelsens tillstånd. § 18 säger mycket tydligt att: ”Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.”

Skogsvårdslagens § 18 har aldrig räddat en fjällskog från avverkning. När Naturskyddsföreningen i detta glasklara fall uppmärksammat skogsstyrelsen att noga bedöma Änok-skogen med utpräglat höga skyddsvärden utifrån denna paragraf, så utfärdar skogsstyrelsen tillstånd att avverka. Detta är ansvarslöst och en skandal i global skala!

Innebörden är att skogsstyrelsen punkterar lagens skydd för fjällnära skog av högt naturvärde. Det innebär även en markering att portalparagrafens avvägning mellan produktion och miljö är avskaffad, och därmed är balansen förlorad i hela skogspolitiken. Sveriges ambition från 1990-talet att internationellt visa vägen genom att förvalta skogen med hållbart brukande och bevarande är bortblåst. Skrytet om ”den svenska modellen” är nu bara ett falskt leende av nationalistisk uppblåst präktighet. Miljön kan inte mäta sej med produktionsintressenas blytyngd.

I beslutsdokumentet om Änok för skogsstyrelsen ett långt resonemang om svårigheten med ekonomisk ersättning till markägaren. Att mindre markägare är berättigade till ersättning när en betydande del av deras skog skyddas är en själklarhet. För skogen är det avgörande att lagen följs och inget tillstånd till avverkning ges när det finns höga naturvärden. Med det följer myndigheternas ansvar att lösa ersättningsfrågan på ett konstruktivt sätt. I detta fall är naturreservat en självklar lösning.

Den som har möjlighet att agera nu för att rädda Änok är landshövding Per-Ola Eriksson. I slutet av år 2005 tog han initiativ till att återuppta arbetet med Laponia, och han ingår nu i dess högsta beslutande organ, Laponiadelegationen. I läget när en skogsavverkning hotar vid Laponias port är det mycket anmärkningsvärt att inte Per-Ola Eriksson omedelbart tar initiativ till att bilda ett interrimistiskt naturreservat för att snabbt undanröja hotet. Länsstyrelsen har uppdraget att skydda skog genom naturreservat, man har ekonomiska medel för att bilda reservat, området har dokumenterat höga naturvärden och är vackert beläget just vid kanten till Laponia. Hotet mot Änok-skogen är akut, på grund av länsstyrelsens egen hantering av frågan.

Vill Per-Ola Eriksson profilera Norrbotten som ett län där även de mest skyddsvärda skogarna ska avverkas, eller som ett län där det finns plats för skogsbruk i lämpliga skogar och bevarande i lämpliga skogar?

I enlighet med Sveriges åtaganden vid FNs möte om biologisk mångfald i Nagoya ska minst 17 procent av landområdena bevaras (forskarna angav behovet 20 procent), med prioritet för de områden som har störst betydelse för den biologiska mångfalden. Då måste skogsbruk undvikas i områden som Änok.

Internationellt, inte minst i länder som är stora importörer av skogsprodukter från Sverige, försöker svensk skogsindustri invagga konsumenter, företag och politiker i den falska idyllbilden att Sverige har ett ekologiskt hållbart skogsbruk som skonar höga naturvärden. Här får de nu den mest tydliga tänkbara illustration av hur genomfalsk ”den svenska modellen” för skogsbruk är. Ihåligt präktigt skryt förmår inte längre dölja faktum att produktionsintressena är kraftfullt överordnade värnet av biologisk mångfald.

Det är nu väsentligt att få fram fakta och reda ut en rad frågor. Vilka entreprenörer kommer att avverka fjällnära, urskogsartad gammelskog vid porten till Laponia? Är det en firma som påskiner att man slår vakt om miljön? Vilket bolag är köparen? Vill SCA utveckla sina miljöambitioner genom att köpa fjällnära nyckelbiotopsvirke? Är det Norra Skogsägarna som tänker köpa virket för att markera att inte ens den äldsta skogen, mitt i vildmarken och med turistisk potential, ska respekteras? Eller ska ett kommunalt värmeverk rädda skogsindustrierna från Änoks alla rötgranar och elda upp dem, så att de inte kan stå kvar och bära de arter som kräver gammal murken ved. Vilken kommun vill bli känd för att elda upp sin fjällnära urskog? Kommer avverkningen av Änok att vara bra marknadsföring av Norrbotten bland vildmarkslängtande turister i Europa?

Det är dags för ansvariga myndigheter, kommuner och företag att tänka om – det är nu vi lägger grunden för framtidens natur i Norrbotten.

Lars Andersson, ordförande, Naturskyddsföreningen i Norrbottens län