Statens eget skogsbolag lever inte upp till de vackra formuleringarna om hållbart skogsbruk i sin hållbarhetsredovisning. Det visar Sveaskogs agerande gentemot samebyar och dess hårdhänta skogsbruk i norra Sverige.

Den nybrutna vägen genom gammal naturskog med höga naturvärden på Gijmiesgielas. Ett exempel på Sveaskogs brutala skogsbruk i Maskaure samebys renbetesmarker. Foto: Björn Mildh

Sveaskog äger stora arealer skogsmark i Lappland som rennäringen nyttjar för bete åt sina renar. Den huvudsakliga födan för renarna – lavar och hänglavar – är växtlighet som kräver orörd eller försiktigt brukad skog för att kunna växa.

Konventionellt skogsbruk med slutavverkning, markberedning och plantering innebär att det mesta av betet för renarna försvinner för decennier framöver. En försäljning av skogsmark som samebyarna nyttjar för sitt renbete innebär i praktiken också att stora delar av renbetet försvinner. Köparen finansierar i regel markaffären genom att avverka i den nyinköpta skogen, precis som på andra håll i Sverige.

Sveaskog hävdar att man agerar som markägare och bedriver sitt skogsbruk i samverkan med och med hänsyn till samebyar som nyttjar bolagets marker för sitt renbete. Det är inget annat än vackra ord utan betydelse från Sveaskogs sida. Låt oss berätta om ett av flera exempel på detta:

Maskaure sameby i Arjeplogs kommun sade vid senaste samrådet med Sveaskog nej till bolagets totalt 17 planerade avverkningar inom samebyns renbetesmarker.

Skälet var att man har en ständigt ökande brist på renbete och särskilt vinterbete. Marklavbetet har minskat med 70 procent sedan mitten av 1950-talet enligt Skogsstyrelsen och hänglavskogarna är redan avverkade. Renarna svälter helt enkelt.

Det går inte att bedriva rennäring utan betesmark, trots att rennäringen är klassad som riksintresse. Av samma skäl protesterade Maskaure sameby offentligt mot Sveaskogs fortsatta försäljning av skogsmark. Bolaget har redan sålt 9370 hektar runt Maskaure sameby.

Vi är väl medvetna om att Sveaskog har ägaren statens uppdrag att sälja tio procent av sitt skogsinnehav. Men det är bolaget själv och inte politikerna som väljer vilken mark man ska sälja.

Låt oss ge ett annat exempel på hur Sveaskog brukar sina marker med enbart penningen som ledstjärna:

Flera av områdena runt Maskaure sameby som Sveaskog vill avverka är rena hänsynsytor som lämnats vid tidigare avverkningar. Det är till exempel kantzoner, smala skogsremsor och skog som omger en renhage. Flera av dessa områden är dessutom redan omgivna av hyggen.

Det är 2020 och skogsbruket i såväl Sverige som Centraleuropa kan blicka tillbaka på flera år av extremt väder, omfattande träddöd och skadeangrepp och på det en Rödlista där ännu fler arter som bland annat är beroende av våra skogar är uppsatta.

Det är därför hög tid att lyfta fram att statens och skattebetalarnas eget skogsbolag säger en sak och gör en annan. Sveaskog visar upp en etiskt oklanderlig fasad, men låter bakom kulisserna pengarna gå före både naturhänsyn och etik.

Alltmedan staten tackar för utfört arbete – läs aktieutdelningen – och berömmer Sveaskog för deras nymålade fasad.

Leif Lundberg, Maskaure sameby

Johanna Nilsson, medlem i Naturskyddsföreningen i Luleå

Marcus Lidström, ordförande, Länsförbundet Norrbotten

Björn Mildh, medlem i Naturskyddsföreningen