Skogsbrukets debattörer brukar ofta hävda att skogsbruk skapar naturvärden, och att det är skogsskötseln som ger oss våra skogar. Hur är det med den saken egentligen?
När barrträden uppstod genom evolutionen för över 300 miljoner år sedan, under karbon-perioden, fanns varken jägmästare eller plantskolechefer. Lövträden utvecklades efter barrträden. Ett skogstäcke bredde ut sej över jordklotets kontinenter där klimatet erbjöd lagom med värme och vatten för träden att växa. Skogarnas utbredning skiftade under tiderna på ett pulserande vis. Gott klimat gav stor utbredning. Istider och torra eller heta perioder krympte skogarna.
Genom evolutionen uppkom i skogarna en biologisk mångfald av arter anpassade till livsförutsättningarna där, genom god tillgång på frukter, blad, barr, ved, trädstammar, skugga och andra arter att leva av. Vid senaste istidens slut fanns dagens ”nordiska” skogsarter i de överlevande skogarna längst söderut vid Medelhavet och i Centralasien. Knappast någon art har uppstått sedan dess, så påståendet att skogsbruket berikar den biologiska mångfalden håller inte. Efter den smältande inlandsisen koloniserade skogen den skandinaviska halvön samtidigt med de jagande, fiskande och samlande människorna. Djuren som höll undan skogen utrotades helt eller delvis, mammutarna tidigt, visenterna trängdes undan senare. När människan tämjde uroxen och på så vis fick kon, kunde dess bete fortsätta hålla en del marker öppna så den örtrika ängsfloran kunde överleva utanför skogen. Betande djur har också tillhört skogsekosystemet, så kor och renar har fortsatt en ekologisk påverkan som ingår i systemets processer. En del arter behöver sand som blottas i trampskador på marken, eller små öppna gläntor, eller gynnas av bete som tar bort vidvuxna konkurrenter. I Norrlands naturskogslandskap var människans population mycket liten. Fortfarande i mitten av 1700-talet var befolkningen endast en innevånare på fyra kvadratkilometer i regionen, som omfattar dagens Västerbottens och Norrbottens län. Av ännu större betydelse var att ingen nämnvärd export av virke skedde förrän timmerhuggningarna kom igång på allvar under 1800-talet. Det betyder att uttaget av skog var försumbart. Nästan hela landskapet var täckt av naturskog i olika stadier från brännor till gammelskog. Påverkan på naturen var främst jakt, odling och uttag av djurfoder samt bete. Däremot var skogens djur och växter beroende av de naturliga processerna.
Skogslandskapet påverkades av omfattande bränder, stormar som ibland orsakade mängder av vindfällen, samt översvämningar, insektshärjningar och rötor. Många arter som är hotade i dagens skogslandskap behöver de möjligheter som dessa störningar i stor och liten skala skapade. Svedjenävans frön i marken kan endast gro om de upphettas av en skogsbrand. Brandinsekter som sotsvart praktbagge behöver branddödade träd för att utvecklas, flera av dessa ” pyrofila insekter” är hotade. Den missgynnade stora plattnosbaggen är beroende av den pyrofila svampen brandskiktdyna. Vitryggig hackspett hade en god födotillgång där det för tillfället fanns en brandbetingad lövrik skogssuccession med betydligt mer sälg och asp än på dagens slyhyggen och ungskogar. Skogsforskare räknar med att några procent av skogarna aldrig brunnit. Dessa s k brandrefugier (som klarat sej från brand i mer än 300 år) kan hysa särskilt hotade arter. Ungefär en fjärdedel av skogarna har brunnit sällan (en gång på 100 – 300 år). De flesta skogar har brunnit ibland (ungefär en gång per 100 år). Några få procent av skogen har brunnit ofta (en gång på 30 – 60 år).
Dagens skogsskötsel innefattar skogsbrandskydd. Sedan mer än hundra år har man ganska effektivt hindrat skogsbrand på de flesta marker som skulle ha brunnit naturligt. Därför börjar läget bli kärvt för brandberoende arter.
En tredjedel av de rödlistade svamparna kräver död ved, som t ex ostticka och fläckporing. Rödlistade mossor som vedtrappmossa och liten hornflikmossa behöver god tillgång på grova lågor i skuggig skog.
I utredningen ”Skydd av skogsmark” (SOU 1997:98) med samlad kunskap om vad som behövs för den biologiska mångfaldens överlevnad i skogen, kan vi läsa hur skogens ålder såg ut i det förindustriella landskapet. Man bedömer att för nordliga skogar som brann ”ibland” var andelen skog över 110 år 17 procent, medan andelen skog under 30 år faktiskt var så stor som 28 procent. Men de unga stadierna kan inte likställas med hyggen eller skogsplanteringar, för efter skogsbrand finns några eller många särskilt stora träd kvar (överståndare), grova torrakor, och tätt med småplantor av sälg och asp, mycket viktiga för djurlivet.
Vilka slutsatser om skydd och skötsel kan vi dra av detta?
Först och främst att i ett naturligt skogslandskap utvecklas och frodas en rik biologisk mångfald helt utan människans skötsel. Det händer att man blandar ihop blomsterrika ängar med skog. Ängar behöver slåtter och annan skötsel, det förvirrar diskussionen. Men skogen klarar sej själv. Emellertid uppstår problem nu när skogsbruket exploaterat nästan all skog i landskapet, och anlagt likåldriga ungskogar på mer än hälften av ytan, samtidigt som skogsbrandskyddet är effektivt och död ved rensas ut från skogen. Eftersom den gamla skogen avverkas i rask takt är det mest akuta behovet att tillräcklig areal skyddas. Naturskyddsföreningen stödjer samma krav som mer än två hundra engagerade forskare – skydd för tjugo procent av den produktiva skogen. Vi kan inte förespråka en lägre skyddsnivå än den som sakkunniga säger behövs.
Sedan kan vi konstatera att om vi inte inför konstgjord andning för de naturprocesser som hindrats, så kommer utarmning och utrotning att inträffa. I skogslandskapet behövs mer brand, mer död ved, och åldrande lövrika skogar utan gran. Betespåverkan och tramp kan nog renarna hjälpa till med, och översvämningar bidrar bävern med.
Hur kan skogsbränder öka utan fara? De få och små gammelskogsreservat som finns motsvarar i princip de brandrefugier för gammelskogsarters överlevnad som fanns i naturlandskapet och ska inte brännas. Bränning kan behöva utföras för att behålla kvaliteer och arter i kraftigt brandpräglade skogsreservat, men bara om man vetenskapligt kan påvisa ett starkt behov. Produktionsskogen behöver fortsatt skyddas från brand. Däremot kan en del av brandbehovet uppfyllas om man bränner efter avverkning, med bättre resultat ju fler grova träd man lämnar. De skogar i bolagens naturvårdsavsättningar, och i synnerhet i Sveaskogs ekoparker, som målklassats till naturvård skötsel (NS) kan ge ett viktigt bidrag till att öka tillgången på upphettad mark och bränd grov ved. Och slutligen när det gäller Muddus, Sjaunja, Udtja och andra vidsträckta skogar i reservat med stor areal, är det dags att upphäva brandskyddet och acceptera bränder som en naturlig del av skogsekologin, men med skärpt bevakning så de inte sprider sej och orsakar skada i omgivningen.
Lövrika skogar uppkommer delvis genom brand, men det kan vara bråttom att få fram lövrika skogar genom att granen röjs bort, särskilt i kustlandet. Hur får man fram ett flertal hundrahektarsområden med mer än 75 procent lövträd och en betydande andel grövre och äldre lövträd? Det är inte önskvärt att röja i reservatens gammelskogar, så frågan är vilka insatser som behövs, var, och bekostat av vem?
När det gäller att öka mängden död ved är naturvårds-skötselinsatser av skogsägare betydelsefulla, både vid avverkningar och i skogar avsatta för naturvårdsskötsel. Grova högstubbar kan skapas, träd kan skadas för att få döende ved. Men det är grov ved som behövs. Och i gammelskogarna pågår helt naturligt sedan urtiden processerna som bildar död ved av de bästa kvaliteerna för de vedlevande arterna. Dessutom är senvuxen ved en bristfaktor, och man kan inte jäkta ett träd att bli mer senvuxet.
Skogsbruk –åtgärder för att ta ut virke från skogen – skapar inga naturvärden. När naturens processer inte räcker till behövs däremot naturvårdsskötsel för kompensation, men det är inte skogsbruk. Det är inget som behövs i ett naturligt skogslandskap. Men det har idag blivit nödvändigt då skogens naturliga processer inte pågår i sin ursprungliga omfattning.
Kommentera