I sommar har jag besökt naturskogar i både Ryssland och Skottland. Och det gav perspektiv på vad vi behöver göra för att ha kvar gammelskog i Norrbotten i framtiden. Vegetationsgeografiskt ligger alla dessa områden inom planetens nordliga barrskogsbälte.

I Ryssland kunde jag besöka skogen i Kenozero nationalpark. Där är det svårt att hitta träd äldre än 130 år. Under 1800-talet lät tsaren bränna ner all skog i trakten för att odla upp området. Odlingarna nådde inte planerad omfattning. Ett fåtal byar med kulturmark finns i området, men skogen har återtagit det mesta av marken sedan bränningen. En naturlig dynamik har rått, så skogen är ganska varierad, ställvis med grova stora träd och här och var mycket gott om död ved i form av fallna träd.

En del krävande skogsarter har vandrat in, som lunglav på gamla aspar och rosenticka på granlågor. Däremot saknas riktigt gamla träd, man ser inga månghundraåriga tallar och inga vridna silverfuror, och jag kunde inte hitta någon av de riktigt gammelskogskrävande arterna. WWF har kartlagt intakta gammelskogslandskap jorden runt – Intact Forest Landscapes, IFL – och till dem hör inte Kenozero. Skogsvännerna i Ryssland jobbar främst för att de intakta skogslandskapen som finns kvar ska få skydd för framtiden, och det finns vidsträckta områden med gammelskog kvar dit inte landsvägar eller järnvägar når.

I Skottland är det som bekant annorlunda. På höglandet breder hedar och betesmarker ut sej, men så har det inte alltid varit. I större och mindre områden främst i dalgångarna finns i stället för skogar trädplanteringar med främmande barrträdslag som sitkagran, contortatall, lärkträd, ”vår egen” gran (som aldrig invandrat naturligt till Skottland) och andra exotiska träd. Det finns även planteringar av vår vanliga tall (Pinus silvestris), som på engelska faktiskt heter just Scots Pine, efter de vidsträckta gammelskogar av tall som förrut täckte det mesta av Skottland. Men det finns områden kvar med ursprunglig ”Caledonian  forest” som den kallas (Caledonia är Skottland på latin). Ett av de största ligger vid Glen Affric, norr om den kända sjön Loch Ness.

Vår värd, i stugan som var bebyggelsens sista utpost, berättade med sitt perspektiv: När de engelska trupperna hade besegrat skotska klanerna i slaget vid Culloden för 300 år sedan, så brände de ner skogarna och fördrev skottar som inte underkastade sej den nya överheten. Skottarna hade kunnat försörja sej bra på vad skogarna gav och behövde inte penningekonomin. När de bränt ner skogarna kunde engelsmännen införa fårbete på markerna.

Men här lyckades man inte bränna ner all tallskog. Tallarna som står kvar ser ut att vara betydligt äldre än trehundra år, fast det är svårt att bedöma trädens ålder när man har Norrbottens skogar som sin utgångspunkt. Grenarna i kronorna är grova och ofta mycket vridna, stammarna har pansarbark – på en del tallar likt sköldpaddsskal – och omkretsen kan vara upp till 3 meter. Skogen är gles med mycket gläntor, i sommar dignade blåbärsriset av bär. I det regniga klimatet är det gott om tuvull och andra våtmarksväxter även i skogssluttningarna. Fötterna sjunker i markens mjuka torv mellan höga tuvor av ljung.

Skotska korsnäbbar äter frön från tallkottarna, och olika mesar hoppar runt i trädkronorna. Trädgrenarna är draperade av hänglavar. Garnlav är ganska vanlig.

Inom det vidsträckta nationella naturreservatet med kaledonisk tallskog vid Glen Affric pågår nu restaurering av kaledonisk tallskog (med Pinus silvestris, Scots pine).

National Forest Sevice avverkar trädplanteringarna med främmande trädslag, och återskapar inhemsk tallskog. Här och var låter man inte bara grenarna utan även stammarna från plantageträden ligga kvar och multna ner. Så låter man grovtallarnas frön spridas till de öppnade markerna, och i en del områden stödplanterar man med ”Scots pine” för att påskynda återställningen.

En annan åtgärd som krävs här i Skottland är att med stängsel hålla ute kronhjortarna när trädplantorna är små, alternativt reducerar man med jakt hjortstammen till en tillfälligt lägre populationstäthet. En del pekar även på ett behov att återintroducera vargen för att få den naturliga balansen mellan betesvegetation och betande djur genom en naturlig toppredator.

Man kan tänka sej att det behövs åtskilliga århundraden, och inte bara en så kallad ”skoglig omloppstid”, för att restaureringen ska nå målet med imponerande gammeltallskogar. På min fråga om restaureringen och skyddet av de kaledoniska tallskogarna handlar om mer än att återskapa förlorade naturvärden, svarar vår värd Iain att det även handlar om att återskapa tallskogar för att de är en viktig del av det skotska kulturarvet och historien, att återupprätta en nationalsymbol.

I Norrbotten befinner vi oss mellan Ryssland och Skottland, inte bara geografiskt, utan även i skogstillståndet. Förutom i fjällnära skogar i Laponia, Udtja och Pessinki har vi nästan ingenting kvar av intakta skogslandskap, som man fortfarande har kvar i Ryssland med möjlighet att bevara. Men vi har betydligt mer naturskogar kvar än de spillror man har i Skottland. För att slippa hamna i den situation som råder i Skottland, där det föreligger behov av kostsamma och tidskrävande restaureringar för att återfå ekologiskt funktionella skogar, så gäller det att vi idag, med verksamma och varaktiga medel, skyddar alla gamla naturskogar som vi har. Det gäller att våra beslutsfattare i tid ser att skogen är värdefull, innan vi fått sådan brist på naturliga gammelskogar som man drabbats av i Skottland!

Lars Andersson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbottens län