”Vi måste bidra med de tillgångar vi har”. Så var rubriken på en debattartikel i NSD för ett tag sedan, underskrivet av våra tre regionråd i Norrbotten. Vi delade alls inte deras uppfattning, varför vi skrev ett vanligt brev till ett av råden och trodde möjligen att vi skulle få ett svar. Det fick vi inte, varför vi nu tycker att vi kan dela med oss av våra åsikter.
Artikeln, som finns att läsa i NSD den 22 februari, höjde gruvnäringen till skyarna i lyriska ordalag och inte ett ord om de smutsiga baksidorna fanns i texten. Huvuddragen av vårt svar via Björn Lundquist, styrelsemedlem i Naturskyddsföreningen i Norrbotten kan du läsa här nedan.
Jag har de senaste åren ”fullt och helt inte styckevis eller delt” ägnat mina numer åldersrika krafter med och åt Naturskyddsföreningen.
Efter att aningslöst ha bedrivit min krigargärning under lång tid och med så många år sammantaget ute i skogar, vid och på hav och fjäll kom jag för tre år sedan till insikt om vilken makalös förstöring av vårt Norrbotten, som under lång tid har pågått. En kolonisering har även skett av det samiska området med ett förmenande av samernas rätt att påverka sin egen miljö. Gång på gång får Sverige numer stå vid skampålen av FN:s antirasdiskrimineringskommitté för underlåtenhet att låta samerna få vara med och bestämma i marker som de brukat under lång tid. Vi har ratificerat FN:s deklaration om urfolks rättigheter, men bryr oss föga eller inte alls om att tillämpa den.
Gruvbolagens härjningar får vi inte glömma. Om du någon kväll behöver få bara en smula insikt, så ring upp och prata med Arne Müller eller läs t.ex. hans initierade och upplysande ”Smutsiga miljarder”.
Sätt dig in i de verkliga förhållandena kring Kaunis Iron och den första domen gällande återkallande av tillståndet till gruvbrytning. Domen har redan överklagats bland annat från Finland. Nästa process blir intressant om ett förlängt och nytt tillstånd. Kan du något om ”fallet” svenska staten, Boliden och Arica (giftigt avfall till Chile)?
Läs om hur vi kunde tillåta denna utskeppning från Sverige till Chile och sedan svära oss fria från allt ansvar när lokalbefolkningen blev sjuka.
Gruvlobbyns påståenden om felaktiga domar, senfärdiga processer och osäkert rättsläge är makalösa. DI har granskat påståenden om senfärdighet och alla avslag. Vad blev resultatet av granskningen över en 6-årsperiod? 97,5 % av alla ansökningar hade godkänts, 2,5 % hade avvisats eller avslagits.
Jag lyssnade nyligen på ett seminarium vid IVA om just rättsprocesserna; målet för handläggning av miljöärenden vid Solna tingsrätt (Mark-och miljödomstol) är 12 månader, som i allt väsentligt också kan hållas. Vissa år hade tiden till följd av ovanligt många mål gått upp till 17 månader. Skälen till förlängda tider, som chefsjuristen beskrev, var ofta dåliga och otillräckliga ansökningar (Jmf Cementa) eller de långa tider bolagen behövde för att lämna in efterfrågade kompletteringar.
Ni nämner Talga, som vill bryta grafit inom ett Natura 2000 område och med påverkan på tre samebyars marker och en lokalbefolkning som är djupt oroade. Ett verkligt lysande exempel.
Eller Boliden som i dagarna fått grönt ljus att öppna gruvan Liikavaara (i omedelbar anslutning till Aitik) för maximerad profit under ”hela” 8 år. 40 människor tvingas flytta från två byar. E 10 måste dras om och samebyn inom området får det ytterligare svårare. Verkar det samhällsekonomiskt försvarbart, vi tycker inte det. Konsekvenserna är, enligt år uppfattning, otillräckligt belysta.
Jag sätter inte ett vitten för vare sig gruv- eller skogslobbyn. De bryr sig överhuvudtaget inte om natur eller miljö utan det gäller bara profit. Intäkterna kommer dessutom alltför sällan lokalsamhället till del och vart tar vinsterna vägen? Ja, ofta stannar de ju inte i Sverige.
Naturskyddsföreningen är alls inte emot gruvor och mineraler men vår mineralstrategi har en helt annan inriktning, där öppnandet av gruvor kommer sist i listan och återanvändning samt återvinning kommer i topp
Gruv- och skogsnäringarna har varit mycket viktiga för Sverige och Norrbotten. Det är det ingen som förnekar, men med förändringen av vårt samhälle syftande till att få ett fortsatt beboligt jordklot, så måste vi idag lyfta blicken. Vi bör inse att det måste bli ett slut på den förstöring som också har följt med vårt välstånd och numera den överkonsumtion som sker i vår del av världen.
Det gäller ju även människovärden, respekterande av tecknade konventioner och avtal. Vi vill och skall inte lämna efter oss ett helt förött land med förstörda älvar, gigantiska sandmagasin, läckande gruvdammar och ”plantager” med skog men kanske framförallt ett urfolk som inte fick möjligheter att bevara sitt kulturarv. Resultatet av våra misslyckanden och tillkortakommanden blir i så fall en bedömt omöjlig uppgift för efterkommande generationer att reparera och återställa. Det vill inte vi.
Det blev lite långt, men jag kände bara att jag måste.
Hälsningar
Björn i Kiruna
Kommentera